Jag växte upp i Östhammar, och skolan och jag var väl kanske inte alltid bästa kompisar. Efter mina föräldrars tidiga skilsmässa fick jag väldigt svårt att känna tillit till vuxna. Hemma fanns det få regler eller gränser. Jag fick tidigt bestämma alldeles för mycket själv och upptäckte snabbt hur jag kunde förhandla bort moment i skolan som kändes tråkiga, jobbiga eller utmanande.
När jag i sjuan var hos en psykolog frågade jag honom rakt ut om jag verkligen behövde vara där. När han då svarade: "Om du inte vill vara här så behöver du ju inte det", reste jag mig helt enkelt och gick hem.
Den händelsen är ett klassiskt exempel på vad som kan ske när barn tillåts styra över beslut de egentligen inte är mogna för. I mitt fall ledde bristen på tydliga vuxna ramar till att ett undvikandebeteende snabbt slog rot, vilket senare övergick i total skolfrånvaro. Min resa är tyvärr långt ifrån unik. Idag använder jag min historia som ett levande exempel för att hjälpa er förstå mekanismerna bakom en elev som isolerar sig – och hur avgörande det vuxna ledarskapet är.